April 2018

Jag har nyligen läst Johanna Holmströms bok Själarnas ö. Jag blev väldigt berörd av kvinnoödena, som Holmström så intensivt beskriver. Jag uppslukades av boken och tappade begrepp om tid och rum. Jag läste, grät och googlade. Och det gick på repeat. Då boken var slut blev det tomt. Vad skulle jag göra sedan?

Det blev ett veckoslut på Själö tillsammans med ett glatt och muntert jäng naturfotografer. Vädergudarna var absolut inte på vår sida. Klarblå himmel och solsken är ju inte att föredra. De flesta naturfotografer trivs bättre i någon sorts busväder. Det gör definitivt jag.

Motiv skulle det ha funnits gott om. Själö är ett mycket vackert ställe och landskapen kunde beskrivas som nationalromantiska. Öns vackra miljö och dystra historia går inte alls hand i hand. Det är konfunderande.

Jag lät Själös dystra förflutna leda mig. Kristina, Elli, Sigrid, Amanda och Malin var i mina tankar då jag fotograferade och editerade. Min favoritperson var, sin vana trogen, snäll och samarbetsvillig. Hon agerade modell. Vi jobbade med längre slutartider för att få den olyckliga själen att fastna på bild. I editeringen ville jag ge bilderna ett gammalt stuk, men ändå förankra dem i nutid genom att hålla dem i färg. För mig är känslan i bilderna alltid det viktigaste. I de här bilderna ännu viktigare. Jag ville få fram en småkuslig, dyster, mörk och lite otäck känsla i dem. Själv är jag rätt nöjd med slutresultatet.

Den finska texten är Jenni Vartiainens fina låt, Seili.